OFF

Biancas förvandling

Posted On torsdag, november 3rd, 2011 By admin

Luften är tung när hon stiger in i Ordenshusets lokaler för kvällen; tung och mättad av röken från ljuslågorna, ansamlingarna av skuggor längs väggarna och visheten hos de som dväljs där. Bianca känner sig liten, mer än vanligt, och hon ler nervöst genom osäkerheten när hon hälsar på de Besläktade som redan anlänt. Blicken flackar, hon vet att något är annorlunda ikväll men hon kan inte sätta fingret på vad, och liksom alltid får hon känslan av att vara den enda som inte förstår poängen med det outtalade skämtet. Ändå försöker hon låtsas som om hon förstår, försöker vara till lags utan att vara för påflugen, och hoppas att de ska se hennes uppriktiga önskan om att bli som dem.

Det är Herr Klimtell som sagt att hon ska vara där ikväll, men hon ser inte till honom någonstans. Däremot känner hon igen de andra, vid det här laget har hon tillbringat tid med de flesta inom Ordo Dracul på ett eller annat sätt. Herr Snygg som ger henne hemska rysningar samtidigt som hon inte kan låta bli att tycka att han är genuint trevlig. Fröken Rubin, inte fullt så trevlig och fåordig som alltid, trots att hon på något sätt måste vara välvilligt inställd eftersom hon öppnat bibliotekets dörrar för en så obildad tjänare som Bianca. Herr Runeberg, som hon har för sig var väldigt skrämmande på något sätt, men som nu och sedan några månader tillbaka får henne att rodna och stamma när han talar till henne. Professor Melchior är där också, en individ hon bara hört talas om tidigare. Hon har förstått att hans uppgift är väldigt viktig så säkerligen är han det också.

Och Herr Steen är där, förstås. Hon kan inte hjälpa det, hon skrumpnar ihop lite inombords varje gång hon ser honom eftersom han så starkt påminner henne om den där sista kvällen, kulmen av det som varit innan. Hon minns att han var en del av det, obehaget kommer som oljiga vågor ibland när han tittar på henne, men det är utsuddat i kanterna nu och ibland är hon säker på att hon misstagit sig. Dessutom måste han veta något om hennes öde, Herr Klimtell måste ha anförtrott sig åt Herr Steen eftersom de så sömlöst ackompanjerade varandra den där kvällen. Hon niger och hälsar, blicken fylld av illa maskerat obehag och fladdrande hopp. Om den här kvällen verkligen är så speciell som den verkar…

Nedja står ett steg bakom honom, som alltid, och Bianca känner hur tyngden inom henne blir lite lättare. Den andra kvinnan är märklig, inte tu tal om den saken, men hon är också en människa i väntan, och dessutom med mer kunskap än Bianca knappt vågar drömma om att få. När Professor Melchior inleder kvällen med en ceremoni för att skydda huset och dem under natten är det Nedja som visar Bianca var hon ska stå och hur hon ska bete sig. Det är skrämmande, hon har varit med om mörka ritualer några gånger och det är alltid värst när de faktiskt frammanar ett väsen i rummet. Kanske är det något hon brister i, att hon blir rädd, men hon kan inte hjälpa det och de har inte sagt något om det hittills. Nyfikenheten hjälper, dock, och hon försöker suga i sig alla detaljer så att hon kan återupprepa det senare. Herr Steen åkallar en massa namn som hon försöker lägga på minnet, men redan efter det tredje namnet börjar hon blanda ihop bokstäverna och frustrationen infinner sig. Driven av sin egen ilska skakar hon på huvudet och börjar om, försöker igen, och trots den pirrande känslan av skräck som krälar över huden vänder hon inte bort blicken när Professor Melchior börjar tala om husets andar och själ. Ikväll ska hon visa sig från sin allra bästa sida, hela tiden!

När ritualen är över glider sällskapet ut i foajén igen och småpratar i mindre grupper. Hon finner sig själv föremålet för Herr Runebergs uppmärksamhet och känner hur rodnaden stiger i takt med att hans leende blir bredare. Så idiotiskt! Hon har aldrig varit kär i hela sitt liv, men hon förstår att det är något sådant här man kan förvänta sig om man skulle vara det. Att hon gör sig själv till åtlöje är pinsamt uppenbart, men hon kan inte hindra det och hon vågar inte riktigt möta hans blick. Med nedböjt huvud fångar hennes blick istället hans sammanflätade fingrar över magen, och på varsin sida om dem… inte längre pulserande men snarare glödande handleder, som det tycks henne. Obemärkt slickar hon sig om läpparna, begäret stiger inom henne likt en ur natten sprungen demon och hon hör knappt vad Herr Runeberg säger längre. Han märker det, förstås, och skrattar återigen åt hennes naiva oförmåga att kontrollera sig. Åtminstone tror hon att det är vad han skrattar åt, och hon ler tillbaka trots att blicken blivit suddig och halsen snörts samman. Plötsligt känner hon sig som ett tomt kärl, ett bräckligt skal utan essens, och hon i det närmaste kvider fram en önskan om att få smaka lite, bara lite, om det kan gå för sig… Han påpekar att det faktiskt inte var så länge sedan han gav henne det hon nu ber om, och hon tvingas hålla med, men hon tycker inte det är skäl nog att hindra dem nu. Vänligt men bestämt nekar han henne dock, säger åt henne att fråga någon annan. Det skulle hon kunna göra, det är bara det att Herr Runeberg… han är ju så mycket trevligare än dem och det var ju så hemskt trevligt sist, så att göra om det vore himmelskt, inte sant? Han skrockar igen, men innan hon hinner säga något mer kallas det till möte och han går förbi henne, mot mötesrummet. Hon är förvisad till sin dödliga status, en inventarie likt klädhängaren bredvid henne, och självförtroendet sjunker igen.

Nedja ser på henne, verkar förstå vad det är som felas henne, men säger inget om det. Istället tar hon täten in i rummet och Bianca är tacksam för att få följa, att själv slippa gissa vad som förväntas av henne. En brysk uppmaning om dricka får henne dock tillbaka till nuet med ett ryck, och hon hämtar glas och karaffer och häller upp, tillsammans med Nedja. Händerna skakar lite på henne och andhämtningen är fortfarande stötvis ur rytm, men hon försöker samla sig så gott hon kan. Hon tar plats i ett hörn, sjunker ned mot golvet och gör sig osynlig för att inte störa i mötet. Det är lite svårt att se från hennes låga position, men hon håller uppmärksamheten skarp på de drickande och fyller på glasen när de får tomt, utan att de behöver vänta eller be om det. Sådant är bra beteende för en tjänare, det vet hon, och trots att hon inte kan behaga dem på det enda sätt hon lärt sig i livet har hon fått nya sätt att vara till lags här i Ordenshuset. Om hon utför uppgifterna bra kommer de säkert att se henne som värdig för Förvandling, och det är med iver hon rör sig runt bordet.

Att se människoblodet klucka och skvalpa i karafferna och ned i glaset påminner henne om den ljuvliga upplevelse det är att få smaka av de Besläktades livsdryck, och den korta respit hon fått från suget efter mer tar abrupt slut. Nu sätter hon sig i andra hörnet istället, det hörn som är närmast Herr Runeberg. Närmast hans handled, snarare. Omärkligt sakta flyttar hon sig ljudlöst mot honom medans de pratar. Hon tänker någonstans i bakhuvudet att hon kanske borde lyssna till deras diskussioner för att lära sig mer och vara redo sedan när det är dags för Förvandlingen, men det går inte. Tankarna snurrar och trilskas hur hon än försöker koncentrera sig, och hon vet att om hon bara fick smaka lite skulle det bli bra direkt, hon skulle bli ännu smartare till och med! Hon vet inte om Herr Runeberg märker hennes rörelser förrän hon äntligen lutar huvudet mot hans underarm där den vilar på stolskarmen, men han säger inget och noterar bara med ett korthugget skratt att han ser hennes (menlösa) försök till ett smakprov. Mötet drar ut på tiden och hon sitter nedanför hans stol med sitt eget blod dånande i öronen och begäret på gränsen till bortom kontroll. Hon fingrar på hans ärm, försöker få honom att bara sänka ned armen lite och öppna huden för henne men han ser inte ens åt henne och hon måste bita sig i fingrarna för att hålla sig själv i schack. Frustrationen är olidlig.

Och sedan skickar han ut henne, henne och Nedja trots att den senare inte gjort något fel, och Bianca stapplar ut ur rummet med den drucknes instabila steg. Hur länge satt hon där inne? Hon vet inte, men ångesten river i henne och skräcken över att ha missat chansen att visa sig värdig nog en Omfamning dämpas endast enbart av hennes bankande hjärta. Nedja talar lugnande med henne, som alltid med en helt annan syn på tillvaron än Biancas, och även om orden inte direkt ger henne något att stå på så är det ett främmande perspektiv som uppdagar sig. Att ta egna initiativ? Men hur vet man vilket initiativ som är rätt, och när kan man göra det utan att störa? Diskussionen avbryts när de Besläktade i samlad tropp kommer ut ur rummet och Bianca känner hur skammen blossar på hennes kinder. Ännu en gång skrattar de bara åt henne dock, och hon pustar lättad ut, trygg i sin roll som förminskad och förlöjligad. Där vet hon hur hon ska bete sig.

Nedja har inte gett upp sitt tjat om initiativ, och hon petar till Bianca, uppmanar henne att försöka ta för sig lite mer om det nu är så att hon behöver dricka. Bianca fnissar till i panikslagen förvirring, hon kan ju inte störa i deras diskussioner! Men Nedjas ord verkar burna av en tyngd som inte går att bortse från, driften att kräva till sig en belöning blir henne övermäktig och hon cirklar sakta runt ringen för att hamna i läge bakom Herr Snygg. Professor Melchior verkar alltför skrämmande för att ge sig på och Herr Steen har uppvisat ett rätt irritabelt beteende under kvällen, så hon vågar inte fresta på hans tålamod ännu mer. Herr Snygg däremot har varit trevlig på sistone och hon har hjälpt honom vid ett flertal tillfällen. Säkerligen kommer han att bifalla hennes önskan om hon bara drar honom lite extra i ärmen, är lite närmare honom när hon frågar…

Det är som om en strålkastare tänds i ansiktet på henne när alla i ringen plötsligt vänder sig mot henne och Herr Snygg trycker henne ifrån sig. De skäller på henne, frågar med höjda röster vad det är hon vill och hon backar, förvirrad över sitt eget beteende och skräckslagen inför vad som kan hända. Stammande förklarar hon, ursäktar sig, förminskar sig, men till ingen nytta. Hon har ingen rätt att ursäkta sig och hon har uppenbart klivit över gränsen för vad som är acceptabelt. När de så vänder ryggen åt henne igen viker sig knäna och hon faller ned i soffan bakom sig med en förtvivlad suck. Ljudet får dem att vända sig mot henne igen och hon stelnar till, försöker sitta rätt i brist på annan plan, men det är Herr Steen som med knivskarp röst ifrågasätter hennes handling.

”Har jag gett dig tillåtelse att sätta dig igen?!”

Hon är på fötter innan hon märkt att hon rört sig, benen springer upp drivna som av kugghjul och fjädrar. Stel likt en tennsoldat hickar hon ut någon form av svar och skakar samtidigt på huvudet, önskar sig långt därifrån men kan inte annat än stå frusen framför deras blickar. Hon vågar inte röra sig på en bra stund efter det, hennes vanliga känsla för hur atmosfären i rummet är verkar som bortblåst.

Professor Melchior, särskilt, verkar upprörd över hennes infantila beteende. Han beklagar sig högljutt över hennes brist på självbevarelsedrift och påpekar att om beordrades att bli dödad skulle hon villigt lägga upp sig för det. Hon hör bara hälften, fullt upptagen med att banna sig själv för sin idioti, men när hans hand skjuter ut mot henne med fingrarna formade för att ta emot hennes hals förstår hon att det är en uppgift utan rätt svar. Han vill se att hon inte är beredd att dö på order, men han säger ju åt henne att placera sin hals i hans grepp. Med gråt i halsen ställer hon sig på plats, känner hans stålhårda fingrar sluta sig om hennes strupe och snart kan hon inte hindra att hennes fingrar på eget bevåg försöker lossa hans grepp. När hon nästan tuppar av kastar han henne ifrån sig, ned i soffan, med ett föraktfullt fnysande och hon hostar, andas, lever. Det är det enda viktiga för stunden.

Det är inte förrän senare som Herr Snygg äntligen kommer emot henne med ett fokus som inte går att missta sig på. Han frågar uppmanande om det är blod hon vill ha, deras kalla blod, och hon sväljer och backar samtidigt. Menar han allvar? Driver de med henne igen? Försiktigt vågar hon släppa fram begäret, försiktigt vågar hon hoppas att han tänker släcka hennes törst till slut. Han kommer ännu närmare, höjer handleden mot hennes ansikte och hon slutar backa, stannar upp och känner hur kroppens sinnen förstärks tusenfalt inför det som komma skall. Äntligen! Ändå måste hon fråga, ändå vågar hon inte fatta tag om hans arm förrän han givit sin tillåtelse, och det susar i huvudet på henne när hon hör sin svaga fråga blandas med hans uppfordrande påståenden. Hennes öppna mun är en hårsmån från hans handled, hennes ben vingliga av förväntan, när han utan förvarning drar undan armen och skrattande stiger undan. Tomheten är en bottenlös avgrund när hennes tänder slår samman om luft och och gnyr förtvivlat, försöker få honom att komma tillbaka med små utrop kastade mot hans rygg. De skrattar åt henne allihop där de sitter, hon har på något sätt hamnat i mitten av rummet, bar och utlämnad för deras hån. Med en kraftansträngning bortom vad hon trott varit möjligt får hon stopp på den rivande, hungrande demonen inuti sig och knyter nävarna tills knogarna vitnar för att hindra sig själv från att springa efter Herr Snygg och ta det han erbjudit vad de än säger. Förtvivlan blandas med den svältandes dimmiga tankeförmåga och allt flyter samman till en tillvaro som ur varje aspekt är stött ur sin bana.

När Herr Runeberg och Fröken Rubin senare säger åt henne att komma med dem in i ett av de mindre rummen är det visshetens terror som fyller hennes ådror när hon på darriga ben går efter. Nu ska hon straffas för sitt beteende, för att hon tror att hon kan ta plats bland de Besläktade när hon endast bör finnas där för att tjäna. Hon vet det, och hon vet att hon har misslyckats med kvällen. Det är tur att Herr Klimtell inte är där, då slipper han se spektaklet och hon slipper se hans besvikelse. Tanken får henne nästan att gråta, hon vill aldrig göra honom besviken, han som räddade henne och gav henne mening. Hon stålsätter sig dock och håller sig stilla i det mörka rummet som bara svagt lyses upp av någon närbelägen gatlykta utanför. Herr Runeberg och Fröken Rubin sitter i varsin fåtölj, själv får hon stå då det inte finns fler stolar i rummet. Det är främst Herr Runeberg som talar, berättar för henne om Vlad Tepes III som genom sitt handlande valdes ut till de Besläktades skara. Hon har läst den historien och är glad att känna till något de verkar tycka är viktigt, men får inte tillfälle att visa det. Istället frågar han henne om hon skulle spetsa någon på en påle om hon blev tillsagd, och hon finner sig mållös för en stund. Om det var vad som krävdes av henne för att… Men en annan människa? Och hon är inte stark, det har hon aldrig varit, så hur skulle det gå till? Hennes tvekan verkar frustrera honom, och han vänder sig till Fröken Rubin för ett svar. Därefter fortsätter han, slår in på en annan bana och hon märker att han försöker berätta något för henne. Men vad? Hon får inte rätsida på hans ord och det verkar gå emot sig självt ibland, ibland emot allt det hon är och har lärt sig. Hon försöker övertyga dem om sin uppriktiga önskan att göra rätt, försöker i svepande ordalag påtala att hon inte har gått i skolan och därför inte är så duktig på så många saker, men det verkar de bara slå bort med en handviftning. Till slut vet hon inte vem som är mest frustrerad, Herr Runeberg eller hon själv. Han talar om en dörr han ska visa henne som hon måste gå igenom själv, men hon förstår inte var den är eller vad hon ska göra när hon väl gått igenom.

Trots det, trots hennes oförmåga att vara som de önskar, låter han henne få chansen att få smaka av Fröken Rubins blod. Tanken slår emot henne likt ett slagskepp på krossande vågor och återigen är hennes fokus så smalt, så smalt. I mörkret tycks Fröken Rubins handleder skimra med ett eget sken och hon hoppas att de inte kan se hur hon slickar sig om läpparna innan hon hinner hejda reflexen. För att få göra det måste hon övertyga dock, och hon förösker överrumplad att formulera någon slags bön, en vädjan, till Fröken Rubin som kan vara god nog för att få dricka lite. Bara lite…

Det duger inte, hon måste göra om det, och hon faller på knä istället, vrider upp ödmjukheten ännu mer och visar sin underdånighet. Inte rätt, inte godkänt. Otåligheten i Herr Runebergs röst är inte att ta fel på när han beordrar henne att ställa sig upp och sträcka på sig. Han säger åt henne att formulera det som ett kontrakt, och ett ögonblick av komplett stillestånd infinner sig i Biancas hjärna när hon försöker fundera ut vad någon som hon kan erbjuda någon som Fröken Rubin. Till slut får hon fram en idé om att leverera föda till den Besläktade under de dagar som återstår av Herr Klimtells experiment, då hon har svårt att röra sig med den växande magen. Det verkar godtas, men hon får ändå göra om det en gång till för att fullständigt få till en bra formulering. Klausulen om att om hon misslyckas ska hon stå till fullt förfogande för straff från Fröken Rubin skrämmer henne, men begäret är större än rädslan och hon tar sig igenom kontraktet nästan utan att staka sig. Hon avslutar med ”på heder och samvete”, som hon hört att man säger när man svär något viktigt. Och det fungerar, hon får med en nick tillåtelse att närma sig Fröken Rubin och äntligen, äntligen får hon ta del av det fantastiska, extatiska som flödar ur den Besläktades ådror. Äntligen! Hon kan inte hålla tillbaka, hon ger sig helt hän åt upplevelsen och det är precis lika ljuvligt som hon mindes, om inte mer. Mer, ja, om hon bara kunde få lite mer, lite mer, lite mer… Men Fröken Rubin drar undan armen alltför snart och Bianca stapplar på fötter, yr och lycklig såsom bara den här drogen kan göra henne.

På något sätt kommer hon därifrån, tar sig genom foajén utan att höra de andras kommentarer med siktet inställt på att tvätta sig som Herr Runeberg uppmanat. Det verkar vara en god idé, hon har blod överallt men leendet går inte att gnugga från ansiktet nu. Allting är underbart! Hon känner återigen den orubbliga vissheten om att hon är på rätt plats i livet, till sist. Eller nästan åtminstone.

Med mer fokus i hjärnan kan hon analysera det som Fröken Rubin bett om, tillsammans med Nedjas tidigare ord om egna initiativ och experiment. Kanske kan hon se till att spetsa någon och ge som föda till Fröken Rubin, så utför hon uppdraget extra bra och med egen tolkning av det? När hon frågar Nedja tycker den andra kvinnan att det låter som en bra tanke, och att hon borde göra det med en gång. Nu? Inne i Ordenshuset? Bianca ser klentroget på Herr Steens tjänare men på något sätt verkar förslaget inte helt orimligt. Frågan är bara hur man går tillväga. Och om hon överhuvudtaget klarar av att göra så med en annan människa. Nåväl, det är ett senare problem. Det första hindret att överkomma är vad man kan spetsa någon på, särskilt här i lokalen. Stärkt av blodet och sin egen drivkraft att komma någonstans börjar hon undersöka alla föremål i rummet som kan tänkas vara kraftiga och avlånga nog. Klädhängaren är i metall men hon behöver en skruvmejsel för att få loss själva hängarna och det verkar inte finnas någon där. Vlad Tepes III använde ju träd till sina pålar, men det växer inte direkt någon skog inne i huset. Förutom… Bredvid (den nu ännu vackrare) Fröken Rubin står en meterhög växt av något slag, med stam. Den är inte tjock, två centimeter på sin höjd, men den är vass upptill och om man har tillräckligt med fart borde det väl gå? Till slut får hon kontakt med Fröken Rubin som istället föreslår något lättare, som trägalgen borta på klädhängaren. Bianca förstår inte riktigt hur den ska räcka till, men går lydigt bort för att undersöka galden närmare. Om man driver den igenom kroppen framifrån istället för uppifrån så borde den ju visserligen gå igenom hjärtat och sådant viktigt, men räknas det som att spetsa någon då? Försjunken i funderingar märker hon inte hur rummet tystnar omkring henne.

Hennes prasslande och pillande har dragit till sig uppmärksamhet dock, och Herr Steen ifrågasätter omedelbart hennes agerande. Vad gör hon? Varför då? Vad försöker hon åstadkomma? Fröken Rubin är tyst, småleende för sig själv, och förresten vill Bianca inte att någon del av Herr Steens irritation för kvällen ska falla på den Besläktade kvinnan. Hon vet inte hur hon ska förklara sig heller, vad som nyss verkade så självklart faller nu pladask när hon ska beskriva det i ord. Vad hon än säger bemöts hon av rungande skratt från de andra närvarande, och nya, hårda ord från Herr Steen. Han vänder på hennes förklaringar och får hennes beteende att framstå som fel, föraktfullt och fult. Inte alls som hon avsåg, men ursäkter kommer man ingen vart med hos Herr Steen. Till slut ger han upp försöken att få något sammanhängande ur henne och beordrar henne att hoppa. Förbryllad är hennes första instinkt att fråga hur högt, men han skulle säkerligen ta det som uppstudsighet nu och hon hoppar försiktigt, ett litet skutt, med frågande blick på honom för att avgöra om det var rätt eller fel. Det känns mycket märkligt, kanske är det att hon nyss fått äta av Fröken Rubin och kanske är det för att det är Herr Steen, och kanske för att det är en form av kroppsligt behag hon trott att hon fått lämna bakom sig då för ett år sedan. Han kräver med hög röst att hon fortsätter hoppa tills han säger till, men hon tvekar, vill inte men vet inte hur hon ska undvika det. Med svag röst påtalar hon Fröken Rubins order om att spetsa någon, vilket följs av flera uppmaningar om att utföra båda uppgifterna samtidigt. Hon vet att det inte kommer att gå, om hon hoppar kan hon inte försöka avgöra bästa sättet att spetsa någon i bröstet utan kommer förmodligen misslyckas med båda uppgifterna. Något som vore än värre.

Tystnaden i rummet har laddats med något nästan elektriskt, en road förväntan tycks stråla ut från de övriga i soffan. Hon kan inte tänka sig annan anledning än att hon verkligen är ute på tunn is och strax kommer att trampa igenom. Ändå tvingar hon sig att stå still på golvet, ändå försöker hon hålla fast vid idén om ett eget experiment. Herr Steen höjer rösten ytterligare och skäller på henne, anklagar henne för att ignorera hans order –vilket får henne att vrida sig av skam– men hon kan inte frångå Fröken Rubins önskan. En enda blick på henne stärker den uppfattningen, även om Bianca tappar modet en aning så fort hon vänder bort blicken igen. Herr Steen försöker illustrera någon poäng han har gjort genom att be Professor Melchior att hoppa, vilket föranleder svaret ”dra åt helvete”. Alla skrattar och hon rynkar frustrerat pannan, vad menar han?! När han återigen säger åt henne att hoppa måste hon svälja och pressa fram orden för att lyckas, men om det svaret är det rätta så måste hon…

”Dra åt helvete.”

Han blir tyst ett ögonblick, förvånad, men sedan skrattar de igen. Inte fel alltså, men inte heller rätt. Förvirringen spinner runt i hennes kropp och hon känner sig sliten itu på ett sätt hon inte ens gjort under något av Herr Runebergs experiment. Samtidigt som hon vill springa och gömma sig så vill hon stå kvar och visa att hon kan, att hon inte gör fel med mening. Det förstärkta blodet gör säkert sitt, men någonstans inom henne börjar saker och ting klicka igång som om bitar av bankad metall äntligen hakar i varandra utan att skava. Ord hon fått höra under kvällen ekar i hennes huvud, Nedjas ord om att ta initiativ och egna steg, Herr Runebergs ord om att ta för sig och ta plats. Hans hemska fråga om huruvida hon någonsin vågat något i sitt liv som ingen annan sagt åt henne att göra.

Kanske mest det. Det slår mot hennes inre med förvånansvärd smärta och hon nästan ser hur Herr Steen förvandlas framför henne till allt det där tvingande, förnedrande, utnyttjande som hon aldrig bett om men som blivit hennes hela existens. Och nu sitter han där och ser på henne med den där mörka blicken som fråntar henne allt värde, med de där händerna som varit överallt, inte bara för ett år sedan utan varje dag sedan hon var liten. Inom henne reser sig äntligen smulorna av det som varit hennes person, likt virvlande aska stiger de mot taket och hon förvånar sig själv lika mycket som de övriga när hon på hans stegrande uppmaningar om att hoppa säger

”Nej.”

Det blir tyst en sekund innan vibrationerna av ordet har lagt sig och hon känner sig som en utomjording, en galning. Ändå känns det rätt, på ett mycket märkligt sätt. ”Vad sa du?” frågar han med varnande tonfall och med viskande röst återupprepar hon sitt svar.

”Nej.”

Egentligen spelar det ingen roll vad han säger, nu. Att han blir arg och hotar henne, att han nästan reser sig från stolen för att straffa henne. Hon hör inte, vågar inte stanna upp och lyssna för då kommer hon säkerligen bryta ihop som alltid. Det går inte den här gången, hon måste fullfölja, hon vet det med en säkerhet som nästan skrämmer henne. Om hon inte står upp för sig själv nu kommer hon aldrig mer få chansen, kommer hon aldrig mer finnas annat än som ett framviskat rykte om ett misslyckat experiment i katakomberna under staden. Och hon finns, hon måste tro på det, för hon känner ju saker, inte sant?

Framför henne har Herr Steen blivit allt det där hemska personifierat. Han har fått ikläda sig skruden av alla som någonsin gjort henne illa, om det nu är möjligt. I hennes ögon lyser en glöd som aldrig synts förut, hon skakar av sig det förtrycktas slöjor och rätar på ryggen när hon går fram mot honom. Nej, fortsätter hon skrika, eller hon tror hon skriker och hon har kastat iväg galgen någonstans för plötsligt är hennes händer knytnävar mot hans bröst när hon förbannar honom för allt hemskt han gjort och för att hon aldrig vågat något på egen hand. Det kommer inga tårar men hon gråter för allt hon aldrig varit, allt hon aldrig blivit och det gör så ont! Hon kommer förmodligen dö nu, för Herr Steens händer inte minst, men det kunde inte vara mindre viktigt för hon finns och det är allt som betyder något!

Tills styrkan rinner ur henne och Herr Steen med lätthet lyfter ifrån sig henne, förstås. De skrattar igen, men inte direkt elakt som tidigare och förvirringen greppar återigen tag om hennes hjärna. Är det bara hon som gråter? Har hon missförstått allting? Hon sjunker ned i en liten hög och känner utmattningen strömma genom kroppen. Vad har hon gjort? Det kändes bra, bättre än något i hela världen, men samtidigt vet hon inte vad som förväntas av henne nu och det skrämmer henne att det inte spelar någon roll. Det är ju det enda hon kan, att följa!

Runtomkring henne står plötsligt en skog av ben, och hon tittar upp med tårfyllda ögon. De är glada, muntra nästan, och de har alla fullt fokus på henne nu. Herr Steen får henne på fötter med ett fast grepp i hennes hår och hon följer med, lealös och orkeslös. Stämningen är markant annorlunda, rovdjursglöden lyser i alla deras ögon när de omger henne med sina kroppar. De är nära, så här nära brukar de inte komma, och hon kan känna deras andetag mot nacken när de cirklar runt henne, ständigt flinandes. Alla känslor som skakat hennes inre viker undan för skräcken som instinktivt träder fram, ett bytes fladdrande panik inför jägarens obändiga mål –att döda. Samtidigt välkomnar hon nästan upplevelsen, om det ska ta slut så kan hon inte tänka sig ett bättre sätt än att dö i extas och efter att äntligen ha fått ett eget värde.

På något sätt håller de sig från att slita henne i stycken dock, och förberedelser verkar göras i ritualrummet. Osäker frågar hon vad som händer men får inget svar, annat än Herr Steens order om att inte röra sig ur fläcken. Hans röst är fast som hon aldrig hört den och hon ryser nästan vid tanken på att bryta mot hans ord. Snart kommer de ut till henne igen, omger henne som för att fösa henne framför sig. Med darrande röst frågar hon vad som ska hända, och orden som möter henne är så klara i sin enkelhet att slutet inte kunde varit tydligare om hon fått arrangera det själv.

”Nu ska du dö.”

Det är Herr Runeberg som säger det, med ett skinande leende som kunde fått själva månen att verka smolkig i jämförelse. Och hon kommer inte undan, hon vet det, när deras stadiga händer leder henne in till det svarta pentagrammet och hennes öde.

* * *

Efteråt minns hon inte så mycket, men å andra sidan är hon inte intresserad av att minnas. När hon slår upp ögonen till en ny livstid, en ny chans, är hunger det enda som skakar hennes kropp. Det och dödsvåndor, möjligen, kanske hann kroppen uppfatta den korta stunden av död innan hon åter fylldes av något som liknar liv. Hon äter det som bjuds med vildsint frenesi, kan inte få nog och har inte en tanke på att behärska sig. Det enda som hindrar henne är den kroppsliga svagheten som hånar henne, tvingar henne att fokusera för att komma på fötter och då har de redan läkt sina sår igen.

Det är något som rör sig inuti henne, hon känner det likt hon känner de andra i rummet på ett sätt hon inte visste möjligt. De doftar… potent, olika nyanser av den där extasen som fyllt henne nyss, och för hennes skarpa, nya syn framstår de underbara varenda en av dem. Och så underbart att få sätta tänderna i dem, känna flödet mellan läpparna, suga i sig av det livgivande, åtråvärda… Någon bromsar henne när hon med ett djuriskt skrockande gör ett utfall mot en av dem, någon talar till henne och orden framkallar sinnebilden av något mer kontrollerat, mänskligt. Resonerande. Hon får inte mer från dem, säger han, men därute finns mer föda. Hon får fram ett kort ”Mer!” och han ler mot henne, nickar och visar henne dörren. Nyfiket likt en ung varg på jakt rör hon sig mot dörren, och att röra sig har aldrig varit så ljuvligt förut, så… enkelt.

Utanför finns en människa, eller något som liknar en i alla fall, och hon sniffar i luften, känner på den annorlunda aromen som tycks fylla hennes näsborrar nu. Annorlunda, men fortfarande mer än gott, mer än tillräckligt. Människan flyttar inte på sig, vilket är nog för henne och hon gör sig redo att hugga in när någon bestämt skjuter undan henne. Hon morrar åt honom, beredd att slåss för sin föda om så krävs, men återigen är vägledande händer där och för henne utåt, mot nästa dörr. Hon får löften om allt som finns därute, om allt som kan fylla hennes hunger och mer. Med ett blodtörstigt leende följer hon med ut i natten, med lysande ögon och nyfunna instinkter mot ett liv som Besläktad.

Han talar till henne, också. De är inte ute så länge, men medan hon gör slut på en ung kvinna och en gammal dam berättar han om Maskeraden, hur viktigt det är att inte märkas. Hon lyssnar med ett halvt öra, trött på att inte synas eller höras och hon lägger inte samma tyngd vid det som han. Trots det ser hon till att dölja sina spår som han visar, just nu är hon beroende av hans information och kunnande för att få äta. Hon kan dock inte dölja sin fascination för det nya inom henne, eller för känslan av hur helt och fullt hon lämnat misären bakom sig. Allt det som varit så hemskt är nu grått och suddigt, som bakom en dimridå. Hände det ens henne? Triumfen flödar i henne i takt med det ännu varma människoblodet hon nyss ätit och allting är perfekt, så perfekt. Liksom hon, nu.

När de återvänder till Ordenshuset är hon mer samlad, minns deras namn och vad de gör där. Hennes rörelser är dock helt andra än tidigare, hon rör sig självsäkert och glidande likt ett rovdjur som inte fruktar något tack vare sin plats på toppen av näringskedjan. Hon vet att de andra är äldre och ska visas respekt, men ikväll bryr hon sig inte. Hon är ny, de har säkert överseende, och hon måste få fira sin triumf! När Runeberg förhör henne om Maskeraden svarar hon halvt engagerat, men rätt, och de låter det vara så för stunden. Nedja tittar däremot så besviket på henne hela tiden, vilket väcker en liten gnista av nyfikenhet inom henne. Det var ju det här hon ville, varför skulle Nedja se det som ett nederlag då? Hon glömmer tanken så fort den tillkommit dock, när Steen börjar diskutera kvällens äventyr som ännu inte börjat. Mer att äta? Hon reagerar direkt, vänder sig mot honom med ett leende som kunnat få den mest härdade människa att frysa mitt i steget, och frågar om hon kan få följa med. Han verkar överraskad men ordnar direkt ett uppslag åt henne, någon liten flicka som blivit över. Hon nickar, om den unga kvinnan smakade bättre än den gamla så måste en ännu yngre smaka ännu bättre, inte sant?

Men Nedja nöjer sig inte där, börjar beskriva hur flickan ska kläs upp i klänning och korkskruvslockar, och något vaknar till liv inom henne. ”Nej!” skriker hon barskt. Det ska inte vara något vackert, inga lockar, inga lackskor. Hon försöker komma på vad som kan passa men ilskan gör det svårt att tänka. Någon smutsig trasa räcker. Hon ser flickan framför sig, i en klänning som en gång varit vit men som blivit smutsig och gått sönder där någon rivit i den. Smuts också på flickan, som kurar i ett hörn i ett omålat kök och vars ögon är stora av skräck. Hon försöker formulera det, begär att flickan ska vara rädd också, men hon är inte säker på att orden lämnar hennes läppar. Hon vet mycket väl vad det är hon ser, vad det är som precis har hänt i köket och vad som kommer att hända, och föraktet över svagheten i flickan är som en flammande eld i hennes inre. Kan hon inte stå upp för sig själv, ungen?! Då förtjänar hon det som komma skall! Ännu ett morr slipper ut genom hennes strupe och hon vet precis vad hon ska göra med flickan när det är dags sedan, en ordentlig utskällning ackompanjerad av slag och brutalitet så att ungen fattar att det inte går att vara en sån mus utan att få lida för det. Och sedan ska hon äta, tömma barnet på blod tills det inte går att kränga en enda droppe till ur hennes ådror, och sedan ska hon kastas bort och glömmas bort och aldrig, aldrig mer visa sig. En liten röst viskar i hennes huvud att det inte är så lätt, men hatet mot det svaga bemöter tvivlet med kämpaglöd och hon svär där och då att krossa de där självutplånande veka varhelst hon möter dem.

Nu är hon sin egen.

OFF