Vådan av att utmana ödet

Posted On torsdag, november 3rd, 2011 By admin

Det jag måste berätta kan för dig låta underligt, kanske rentav tror du att jag borde bli inspärrad. Men det jag berättar är sanningen, så som jag har upplevt den och fått den berättad för mig. Jag kan inte säga om du skall tro mig, jag kan bara ge dig min bild.

Hans Grevenholt var en mycket stolt Daeva, känd i staden, ja en del av er kände honom. Han kunde inte acceptera att bli inlåst, inburad i staden, han ville vara fri. Som så många andra före honom försökte han, det gjorde han, han gjorde det med eftertryck, nästan så att man trodde att han skulle bli vansinnig. Ingen väg ut verkade vara öppen för honom.
Han lät tiden gå några nätter, ytterligare en tid, talade med de lärde i staden och hans frustration steg för varje varningens ord han fick. Han kunde helt enkelt inte tåla att han, herr Grevenholt, förhindrades sin naturliga frihet. Kanske var det för att han inte fick visa upp sig i sin prakt, med sin nyinköpta fjädrar i form av en vackert kolsvart Ferrari F430, som han fått till sig för bara några månader sedan. Kanske var det så att bilen som sådan gjorde honom förryckt, att den stegrande hästen viskade till honom om andra jaktmarker, nya kvinnor att lägra.
Den 5 september 2007 beslöt han sig att pröva 490 hästkrafter mot en för honom förståelig rättvisa, han körde i ett rasande tempo mot Tornby och vidare mot E4:an. Kanske trodde han sig om att nå Stockholm? De många uteställena, det vackra folket, den större staden. Vildsint slet han in växel efter växel, samtidigt som han obönhörligt höll gaspedalen så hårt pressad mot golvet han bara kunde. När han passerat Tekniska verken hade han för länge sedan passerat all rimlighet och lagbunden hastighet. Med vindbruset dränkt av en ljudlig matta av dansmusik lämnade han snart ytterkanten av staden och fick in den sjätte växeln. Med en beslutsamhet som hos en dödsdömd stirrade han in i fjärran och ägnade sin uppmärksamhet åt den allt smalare vägen.
Förtjust skrattade han för sig själv när han insåg att han lyckats ta sig längre från staden än någon annan och planerade redan för sin första blondin på något av Stockholms bättre inneställen. Lyckan varade dock inte länge då bilen började vibrera okontrollerat och till sin förvåning hörde han hur framaxeln knäcktes och vänster hjul lämnade bilen. För ett ögonblick fascinerades han av att bilen fortfarande rörde sig framåt, tills han såg hur axeln slog ned i asfalten, fastnade och slog runt bilen som en katapult. Fortfarande förbluffad upplevde han närmast i ultrarapid hur bilen voltade, slog in i avbärarräcket med god kraft, voltade vidare in mot mötande körfält, alltjämt som plåten omkring honom krossades och han blev mer och mer inträngd, som i ett medeltida tortyrredskap.
Fastnaglad i det trånga utrymmet kände han hur hans kropp skrek efter blod, han ville använda sina krafter för att slita sig lös, men han var för svag, han hade räknat med att lyckas, som han alltid brukade göra. Han hann inte gräma sig länge innan han kände lukten någonting bekant, det luktade rök och bensintanken hade för länge sedan slitits sönder. Med den panik vi alla känner inför elden försökte han slita sig lös, när han såg de första lågorna slå upp och sluka honom.

Varför vet jag detta, varför måste jag bära på den här kunskapen? Du frågar säkert hur jag vet, om det kanske är jag som är orsaken? Jag är bara en enkel budbärare, jag vet inte mer än vad det säger till mig, jag hör inte mer än det som viskas.